En kubikkilometer is blev ett rymdobservatorium – så fungerar IceCube
Francis Halzen får fysikpriset för arbetet med IceCube. Under Sydpolen letar sensorer efter ljusspår från partiklar som annars nästan alltid passerar obemärkta.
Ett observatorium behöver inte vara ett teleskop som pekar upp mot himlen. Under Sydpolen används i stället en hel kubikkilometer is för att fånga spår av universums mest svårfångade budbärare: neutriner.
Francis Halzen tilldelas 2026 års Nobelpris i fysik för avgörande insatser för IceCube och upptäckten av högenergetiska neutriner med astrofysiskt ursprung. Beskedet kom den 6 oktober.
Neutriner passerar normalt rakt genom jorden och våra kroppar utan att märkas. Men någon gång växelverkar en neutrino med en atomkärna. Då kan ljus uppstå som sensorer i den klara isen registrerar. Det är de sällsynta händelserna, inte varje förbipasserande partikel, som instrumentet behöver fånga.
Den enorma volymen är därför själva poängen. Kosmiska neutriner med mycket hög energi är ovanliga, och ett litet instrument skulle missa för mycket. IceCube färdigställdes 2011 efter en utveckling som började med Halzens vision 1988.
Partiklarna kan ge information om våldsamma miljöer långt ut i rymden. Till skillnad från elektriskt laddade partiklar kan neutriner färdas hit utan att deras riktning böjs av magnetfält på vägen. Därmed erbjuder de ett annat sätt att undersöka kosmiska partikelacceleratorer än att enbart studera ljus.
Det betyder inte att varje registrering omedelbart avslöjar en ny källa. Forskarnas uppgift är att tolka observationerna och skilja ut vad de faktiskt berättar. Isen har blivit ett verktyg för astronomi, inte en färdig karta över alla universums extrema händelser.