Årets ozonhål blev det sjunde största – återhämtningen fortsätter ändå
En ovanligt stark polarvirvel gav stor utbredning över Antarktis. NOAA och NASA skiljer årets vädereffekt från den långsiktiga återhämtningen.
Ozonhålet över Antarktis blev ovanligt stort under 2026. I årets sammanställning placerar NOAA och NASA det som det sjunde största under 48 års övervakning, räknat efter säsongens genomsnittliga yta. Beskedet presenterades den 4 november.
Mellan den 7 september och den 13 oktober täckte hålet i genomsnitt omkring 25 miljoner kvadratkilometer. Den största enskilda utbredningen uppmättes den 18 september: 27,1 miljoner kvadratkilometer. Det är två olika mått, och rankningen bygger på periodens genomsnitt, inte bara toppdagen.
Forskarna pekar på en ovanligt kraftig polarvirvel som en viktig förklaring. Vindarna håller kvar den mycket kalla luft där moln i stratosfären kan bildas. På molnpartiklarna kan reaktioner med klor och brom bidra till att bryta ned ozon. De vädersystem som normalt hjälper till att störa virveln var svaga i augusti och september.
Stor yta betyder däremot inte att årets uttunning var den djupaste. Vid Sydpolen uppmättes årets lägsta ozonvärde till 105 Dobsonenheter den 17 oktober. Det lägsta värdet som registrerats där är 92 Dobsonenheter från oktober 2006.
Underlaget kommer både från ballongburna instrument och markmätningar vid Sydpolen samt satelliter, bland annat Aura, NOAA-20 och NOAA-21. Mätningarna gäller ozonet högt i atmosfären som skyddar mot skadlig solstrålning, inte det marknära ozon som räknas som luftförorening.
Myndigheternas bedömning är fortfarande att ozonskiktet återhämtar sig på lång sikt. Minskade utsläpp av ozonnedbrytande ämnen efter Montrealprotokollet har begränsat skadan. Ämnen från äldre produkter kan dock finnas kvar länge. Att hålet kan återhämta sig under 2070-talet är en forskarbedömning, inte ett löfte om ett visst år eller en jämn förbättring varje säsong.